De sista månaderna före den planerade transplantationen försämrades Pierres tillstånd snabbt. Han blev trött väldigt fort och färgen försvann från kinderna. Det var därför nödvändigt med dialys, så att han skulle vara i skick att klara av operationen. Jag blev inlagd på Sahlgrenska och Pierre på Östra kvällen före. En kompis till mig som då var gravid med tvillingar skulle vara hos Pierre den tiden som jag blev kvar på Sahlgrenska. Hon skrev också ner allt som hände under tiden för mig.
När Pierre kom tillbaka ned på avdelningen hade han röda kinder och beordrade personalen att göra pasta till honom. Efter att ha varit håglös och inte velat äta på länge var det ett gott tecken. Han fick nytt liv. Jag å andra sidan höll på att somna in för gott på Sahlgrenska. De gav mig så mycket morfin att min andning var på väg att upphöra - jag fick motgift vid två tillfällen. Det tog ungefär ett år för mig att bli helt återställd efteråt. Första tiden hade jag till och med hemtjänst, eftersom jag inte fick anstränga mig för mycket, och min ork var inte alls bra. Ombytta roller mellan mig och Pierre - han fick ett sprudlande nytt liv och för mig blev det precis tvärtom. Trots dagens facit så hade jag gjort det igen - han hade kunnat få mitt hjärta om han bara hade hållit sig vid liv.
Kära Mia. Ord överflödiga!
SvaraRaderaKramar