Uppbrott

Idag flyttade han. Det var jag som bad honom göra det. I våras var jag lyckligare än jag varit på många, många år, men denna hösten har jag bara gjort osäkra försök till att vara det. Orsaken till allt det här är att han sårade mig djupt på min födelsedag i september. Det var chockartat. Jag trodde att det här var mannen i mitt liv, den enda mannen jag gett nyckel till mitt hem och mitt hjärta på 22 år.

Det kanske var jag som inbillade mig en lycka vars äkthet inte fanns i verkligheten. Hur kan man annars göra någon man påstår sig älska så illa på ett mycket fegt och egoistiskt sätt? Han missbrukade min kärlek, min tillit och mitt förtroende och efter det kunde det omöjligt fungera för mig, trots att jag gjorde försök att glömma allt.

Men den händelsen gjorde mig också medveten. Jag började se tecken på att allt inte stod rätt till. Samma beteende upprepade sig i olika former. Många händelser som så här i backspegeln borde fått mig att ta det här steget tidigare, eller att vi aldrig från första början skulle ha flyttat ihop. Men jag var upp över öronen förälskad och varken såg eller hörde klart. Som jag ser på det nu verkar det som om jag bara har spätt på hans ego på olika sätt och gjort hans liv bekvämt. Jo, jag fick också något tillbaka; bekräftelse. Och som jag har törstat efter det efter allt elände i mitt liv.

För alla dessa händelser innan där varningsklockorna förmodligen ringde för fullt valde jag att ignorera. För jag behövde ju verkligen det här! Jag törstade efter ett normalt liv med fredagsmys i soffan och att laga mat och skratta tillsammans. Att somna och vakna upp tillsammans. Men att bara få tillbaka något som enbart speglar det man vill höra är inte vad jag vill. Jag vill ha en djupare relation, där jag kan känna mig absolut trygg i min kärlek och känna mig älskad tillbaka. Det här kunde han inte ge mig. Han är egentligen ingen elak människa, han är väldigt snäll och gör så gott han kan, men det finns inget djupare engagemang i hans person. Och det behöver jag.

Man lär så länge man lever, och jag är nog tyvärr ganska omogen när det kommer till kärlek. Jag går all-in. Resonerar inte så mycket utan låter känslorna styra vägen. Vilket de gör - till fullo. Och det gör mig också sårbar. In i det sista väntade jag på nån form av kärlekshandling eller ånger från hans sida, men det kom aldrig någon.

Det har varit extremt smärtsamt att ta det här beslutet, men som det ser ut nu ser jag ingen framtid. Vi har haft roligt tillsammans, men det räcker inte för ett djupare förhållande. Särskilt inte när tilliten och förtroendet är borta.